En mantel av längtan

Fina, rara, Pytte. Det är tyst i huset, så när som på golvuret i köket, bara jag är vaken och i kväll har jag en liten dipp i längtan och då minns jag att jag hade det ungefär denna tid förra gången. Fast då hade vi väntat längre. Då hade det gått åtta-nio månader, nu bara fyra. Likheten är att det då liksom nu var mitt i sommaren. När mycket annat står stilla. Det sunda förnuftet säger att ju längre barnbeskedet dröjer, desto större förhoppning att världsläget hunnit lugna ned sig och resandet bli smidigare. Hjärtat däremot skriker, gråter, efter dig just i kväll.

Strunt samma att vädret är skit denna sommar och semester, varje dag bakom oss är en viktig väntansdag som passerat. Ett steg närmare mål. Jag är till stor del i nuet, i synnerhet dagtid, men kvällarna då lugnet lägger sig och bereder längtan plats är nog ibland tyngre än jag vågat medge för mig själv.

Jag brottas mellan att vara tacksam över att ha fått mer än jag kunnat önska mig, bli mamma till ett barn jag älskar så, och att ha mage att längta efter mer, efter dig. Det är egentligen så privilegierat, så förmätet och så "mycket vill ha mer" men det är också så det blir att ge sig in i en adoptionskö. Vi står här för att vi längtar efter dig och det går inte att tänka "Nä, det är lika bra att slappna av och försöka längta lite mindre nu när vi har det så bra. Någon måtta får det vara. Det gör inget om det inte går vägen, vi kanske till och med struntar i det.". Vi är inne med hull och hår, ja, med rubbet. Oftast med känslorna innanför, ändå, men i kväll är det tyst i huset och känslorna kryper ur skinnet och ligger utanpå kroppen som en osynlig mantel.

Denna veganska citronkladdkaka med vit chokladtryffel, recept från fridasvegobak, gjorde jag när vi väntat i fyra månader (och en dag) som efterrätt efter att vi käkat asiatiskt. Så litet och blygsamt i sammanhanget, men betydelsefullt ändå.

Ja. Vi bär våra osynliga mantlar i tystnaden och längtar efter dig, Pytte. Nog mer än du någonsin kommer förstå.