Att njuta i nuet

Fortfarande har jag så svårt att föreställa mig att vi ska bli fyra. Ibland tror jag nästan det är svårare att tänka sig än när jag skulle förstå att vi skulle bli tre. Det logiska jag kommer fram till är att det beror på att jag inte hinner reflektera så mycket över det på egen hand som förra gången, än mindre reflektera över det tillsammans med Tobias.

Vi fick liksom fundera, stöta och blöta, inför beslutet men sedan är det bara att hänga med på resten av livet. Det enda jag vet är att jag inget vet hur det blir. Det är en ganska befriande känsla att inte ha kontrollen. Att bara passivt vänta.

Vi får ungefär lika ofta som förra gången frågan "Hur går det? Har ni hört nåt?" och jag påminns om att jag så lätt glömmer att för oss är det normaltillstånd att vi inte hört något redan men att det för andra inte är det.

Jag har ju gissat att vi får besked i höst. Jag ändrar inte datum, men tror faktiskt mer på vårkanten.

Jag vet att Hanna också längtar och det gör ibland ont att inte kunna säga att Pytte kommer snart. Men samtidigt vet jag att det kommer ta mycket kraft och energi för henne att bli storasyster. Hon kommer antagligen få det väldigt tufft många stunder. Så jag försöker att njuta av att verkligen få finnas där för just henne just nu, innan jag ska räcka till för ännu ett barn.