Så här i efterhand kan jag minnas barndomsvännens ansiktsuttryck när jag berättade att vi har svårt att få barn, min man och jag. Hon och jag hade inte setts på ett år eller så, det brukar gå så långt mellan gångerna och vi hörs knappt emellan. Men nu ville jag berätta. Hennes tvååring sprang runt och lekte.
Hennes ansiktsuttryck. Det var tidigare i höst och jag ser nog att hon frös till, litegrann. Jag kopplade det inte då, tänkte bara att det var förvåning. Men nu, cirka tio veckor senare, förstår jag. När vi träffades sist var hon gravid. Det måste vara så, för i dag har hon outat graviditeten på sin facebookvägg. Och jo, det är kul för henne. Men det känns som att någon drar undan mattan under fötterna på mig när jag inser att detta aldrig kommer att ta slut. Det kommer bara att fortsätta. När ska jag stålsätta mig, acceptera det på riktigt? Inte bara låtsas som att jag är okej med det, skjuta undan smärtan. "Nya tag", "gå vidare".
Jo, mensen drog igång i förrgår.
Just nu har jag lite svårt att ta in allas graviditeter, ens egen icke-graviditet. Jag fastnar med blicken. Behöver en punkt att stirra på för att hålla mig kvar på marken, i verkligheten.
Hur kan det vara så svårt? Jag begriper inte varför detta ska vara så komplicerat. Jag undrar hur det känns för dem som bara bestämmer sig och sedan blir gravida innan mensen ens dyker upp. Planerar in nummer två som om det vore en självklarhet.
Jag måste värja mig för att tänka jobbiga tankar. Vad som hade kunnat vara, det som inte är. Jag måste, måste försöka fokusera på det fina vi har. Den värme och lycka det skänker mig. Jag vet ju. Men det är svårt.Ibland är väntan outhärdlig.
Hej,
SvaraRaderaJag har precis hittat till din blogg och det du skriver om berör mig väldigt. Förstår att ni har det jobbigt.
Jag har ju ingen aning om hur ni har det, vad ni gör för att kunna slappna av och fokusera på annat osv, men jag vill ändå berätta om en sak.
Min syster och man försökte få barn i många år, gick på kontroller, inget fel på någon av dom konstaterades. Dom "passade" väl inte ihop eller nåt. Dom fick rådet att skaffa något dom kunde engagera sig i så dom inte bara gick och tänkte på att vilja bli gravida. Sagt och gjort. Dom skaffade sig en bedårande liten hundvalp, gick på kurser med honom och verkligen la all tid på honom. Efter några missfall (provrörs) så tog det sig igen och denna gång blev det bebis. Eftersom dom inte kunde få barn på egen hand började dom aldrig med skydd efter det. 17 månader efter kom lillebror till världen, helt utan hjälp.
Självklart är det inte säkert att det var hundvalpen och fokuset på den som gjorde det, eller att det funkar för alla. Men jag vill bara skicka lite styrka till er, ge aldrig upp! Och hitta något annat att fokusera på mellanåt. Förstår att det är lätt för mig att säga, men försök!
God jul! // Maria
Hej Maria!
RaderaTack för din berättelse och så roligt för din syster och hennes man. Jag tror att jag och min man också skulle kunna få barn när vi försöker i "många år", oddsen talar ju för det. Det här med att tänka på annat, försöker vi båda två att göra då och då. Men aldrig helt och hållet. Jag tror att för den som försöker bilda familj, finns tanken alltid någonstans i bakhuvudet. Det går inte att bli av med den stora elefanten i rummet, men en kan försöka täcka över den med en filt.
Men "slappna av" är ett av de sämsta uttrycken jag vet. Kvinnor blir med barn i flyktingläger, i koncentrationsläger, i samband med våldtäkter. Därför tror jag inte på teorin att en kan bli gravid av att slappna av.
Snarare handlar det väl om att om jag slutar tänka på det och tiden, åren, går så kommer det hända så småningom. Men vi kommer ta den hjälp vi får, för att den finns och för att jag inte tror att vi kommer må sämre av det utan snarare bättre.
God jul!
Lina! Lyssna inte på berättelser om att det räcker med "att skaffa en hundvalp", de hjälper inte oss ofrivilligt barnlösa att uthärda vardagen. Istället gör de att vi känner skuld för att vi inte är tillräckligt positiva och att vi inte som du säger "slappnar av". Jag vet hur det känns när ens nära vänner går och blir gravida medan man själv sitter fast i ett limbo mellan hopp och förtvivlan. Det suger helt enkelt, och mycket få uppmuntrande hejaramsor fungerar för att underlätta situationen.
RaderaHoppas det går bra för er någon gång! Och för mig och min kille, det är verkligen vår tur nu!
Tack Anonym! <3
RaderaKraaam! Och god jul ♥
SvaraRaderaGod jul! <3
Radera