Äntligen inne i rätt årstid

Wow! När ett dygn gått är ni ganska precis femtio bloggläsare som nappat och börjat följa mitt instagramkonto. En effekt jag inte riktigt hade reflekterat över är att jag ju får ett ansikte på er. Det blir lite nära och personligt. Jätteroligt! Vi får se vad vi lyckas koka ihop där då.

I går när jag gick mot bilen på väg hem från jobbet kände jag att våren kommit. Ljummen, ljuvlig, luft. Samma varma temperatur var det i kväll när vi gick från gymmet. Då slår det mig att sannolikheten är stor att det är denna årstid vi får träffa vår dotter. Mäktigt. Men visst är jag fortsatt otålig. Det är ett visst vemod, för mars är ju också den månad som vi i oktober tänkte "då får vi tidigast åka" och nu trampar vi här. Men samtidigt ställer man in sig på det längs vägen, datumet skjuts fram successivt.

I dag har livet fortsatt känts lite tungrott även om det går an. Men jag tror att det kanske inte bara är "efter skype"-mående, utan jag är nog väldigt påverkad av att det snart, på fredag faktiskt, gått en månad sedan vårt ärende var upp i domstolen. Det tar mellan en och tre månader innan vi får information, så det kan ju vara vilken dag som helst nu och då hade det förstås gärna fått vara igår även om det är två månader som räknas som normalt.

Vi har relativt tät kontakt med andra familjer och i helgen fick vi lite information som gör att hoppet om att det där samtalet ska komma tidigare än i april stärktes. Så i dag har jag uppdaterat mejl och kollat mobilen lite mer frekvent än vad som är sunt.

När det lilla, stora samtalet kommer brukar det inom ett par veckor följas av det stora, stora samtalet: resebeskedet. Sedan är plötsligt Hanna bara två eller fyra veckor bort ...