Att inte få vara tillsammans

Jag jobbar ju som lokalreporter på en liten tidning. I dag bevakade jag en gymnastikuppvisning. När de ropade ut i högtalarna att det var dags för tvååringarna och treåringarna att uppträda var det som att min skyddande mur var på väg att rämna. Fast det kunde den förstås inte göra utan jag var tvungen att finna mig i situationen. Fota de små barfotafötterna, se familjelyckan i varje hörn.

Åh, jag tänker på att vårt barn kanske är där ute någonstans och jag kan inte ta det i min famn. Inte hålla i handen, inte trösta. Det gör så ont i mig att vi inte vet om varandras existens ännu, att vi inte får vara tillsammans. Jag blir så skör i närheten av barn i den åldern så när jag kommer hem brister det. En stund kan jag tillåta mig det. Men sedan måste jag gå vidare. Det kan ju inte hålla på så här i all evighet. Vad vore det för liv?

Vilken fail, förresten, att avsluta världsskrattdagen i tårar. Lite komiskt är det ju allt.