Jag bläddrar fortfarande i min gamla fylla i-bok ibland, när jag var liten var den en favorit. Den finns väl nött och sliten i bokhyllan hemma hos mamma. Jag älskade verkligen fotografier på familjen också som barn, och att bläddra,bläddra, bläddra. Mamma har berättat om när hon satt sent på kvällen och försökte sortera in alla de där framkallade bilderna i fotoalbumet, så kom pigga jag, två år och två äpplen hög, och sade: "Ja åsså lällpa till" fast jag förstås borde sova.
De klassiska fylla i-böckerna gör olyckligtvis att den som adopterar måste stryka över så mycket alternativt lämna tomt när det kommer till födelsevikt, vilken tid barnet föddes, på vilket bb, första tanden, första stegen, första ordet och allt vad det kan vara. Därför blir jag så himla glad och varm i hjärtat att det finns en del fylla i-böcker som är gjorda för adoptivfamiljer. Det finns några olika, vi fastnade för Fantastiska jag: en bok om mig, min familj och min bakgrund som vi beställde.Den är verkligen supergullig. Så otroligt fina illustrationer. Flera sidor har mycket utrymme för text och bild, så att man själv kan välja vad man vill skriva eller klistra in. Det enda minus, tycker min man, är att texten är lite väl snirklig och därmed inte så lättläst. Hans nästa kommentar: "Du vet att det är du som kommer få fylla i det där va?" Men det har mest med hans egen svårtydda handstil att göra, hehe.
Det finns flera rubriker som är som bra anpassade för adoptivfamiljen. Eller vad sägs om "Första gången jag ville bli tröstad av min familj" och "Första gången vi skrattade tillsammans". En lite rolig grej, inte minst för två journalister, är sidan med "Det här skrev dagstidningarna om" och "Det här skrev skvallerpressen om". Sedan en något uppdaterad version sedan fylla i-böckerna från ens egen tid: "De här telefonmodellerna hade mina föräldrar"och "med de telefonerna kunde man göra det här", ungefär.
Den här boken känns perfekt för oss. Men för den som adopterar ensam blir en del rubriker lite haltande. Då vet jag att denna rara bok, som vi valde mellan, också finns. I båda länkarna finns blädderex, dock inte alla sidor, av böckerna. Det blir en överraskning när man beställer hem. Mys, mys, mys!
Åå så fin bok
SvaraRaderaoch se till verkligen dokumentera
Jag har ställt hundra tals frågor om både längtan till mig och naturligtvis den stora resan till Peru
Min adoptivmamma handskrev en bok till mig
som hon kallade Diana sagan
och denna har jag fått i vuxen ålder för att adoptivmamma valde nämligen att ha med dom svårigheter som finns i mitt hemland och därmed så blev den inte så barnvänlig
och en sak till så sött katt som står intill boken
Jag älskar katter
MVH Diana
adopterad från Peru
Ja, jag tyckte också att den var fin! Det känns verkligen viktigt att dokumentera, eftersom frågorna säkert kan bli många :)
RaderaJag funderar på att skriva en slags dagbok också, så som jag gissar att din adoptivmamma gjorde, men att som sagt mest ha den för egen del och sen ge vidare när vår son/dotter blir vuxen.
Tack för att du delar med dig!
Vänliga hälsningar/ En annan kattälskare :)
Ja det var en dagbok hon gjorde
SvaraRaderaFör snart 30 år sedan så fanns inte en sån där typ av bok som du har på bilden
Nästa år så är det 30 år sedan adoptivförälder satte sig på flyget till Peru
Mvh Diana adopterad från Peru
Vi har också den boken! Men vi fick den ganska sent, efter att vi hade varit hemma ett tag med sonen. Så jag har inte hunnit fylla i den klart än. Men bilderna är på plats och en hel del text :) Det gäller att jobba på att få det mesta klart, tiden går fort och man glömmer hur sker och ting var. Sonen har redan hunnit titta i den ett par gånger och tycker mycket om den även om han inte förstår vad där står eller vad den handlar om än :)
SvaraRaderaVi gjorde även en fotobok från när vi var i Korea och hämtade honom. Den har han också tittat i några gånger. Det jag lite ångrar med hur jag gjorde den är att jag skulle tagit med hela resan, från barnbeskedet och till att vi kom hem. Nu börjar den när vi kom till Korea.
Jag tycker dock att sonen är lite liten än för att titta allt för mycket i de här böckerna då han inte riktigt förstår allt som jag säger och förklarar. Och det svider lite i mammahjärtat varje gång han säger mamma när han ser bilderna på sig och fostermamman.
Haha ja, är man inte sen att fylla i så är man så tidig som oss och vi hinner väl glömma bort innan det är dags :)
RaderaSvårt att veta när det är bra att ta fram böckerna, som du är lite inne på. Men fint att ha de kvar till senare, för som du säger så glömmer man ju fort. Förstår att det svider i mammahjärtat även fast det förstås inte alls är något han tänker på, på det sättet.
Såg att ni fått i väg de första pappren. Härligt!