Syskonmedgivande, eller inte?

Igår var det då dags för min djupintervju. Kvällen innan snurrade tankarna litegrann. "Oj, det här är ju inte något vi går igenom bara som par utan också en egen resa. Hur ser den ut, egentligen?" Men när det väl var dags att bege sig mot socialkontoret efter lunch, jag jobbade halvdag, grubblade jag inte särskilt.

Det blev som väntat mycket prat om barndomen. Det kändes ganska svårt att beskriva den i några utvalda ord, tyckte jag. Med vilka ord beskriver jag mina föräldrar? När minns jag att min familj mått som bäst? Som sämst? Hur ser mitt kontaktnät ut? Och så vidare. Man får tänka efter ordentligt men jag tycker nog egentligen inte att jag hade några klockrena svar ändå. Så här i efterhand reflekterar jag över om svaren skulle bli värdefullare, eller inte, om man fick frågorna innan. Men det är ju ingen tävling eller ett prov man ska klara och jag antar att de kanske mer är ute efter det första som poppar upp i ens huvud. Så jobbar ju en annan som journalist, oftast, då det känns mer naturligt. Dessutom hade jag ju själv kunnat kolla igenom Socialstyrelsens mall innan om jag lagt manken till i det avseendet. Lagom är nog bäst, att inte trassla in sig i långa tankegångar och funderingar. Jag är nog bra på att babbla nonsens.

En och en halvtimme, en kaffekopp senare, var vi färdiga.

Utredaren undrade om vi är öppna för syskonmedgivande, det här är något vi måste ta ställning till, och jag sa att vi var tvungna att återkomma om det. Jag och mannen kommer fram till att det nog är nej på den punkten. Ett syskonmedgivande innebär ju att vi tar emot två barn på en gång och att de är biologiska syskon. Det vore förstås helt fantastiskt på många sätt att göra. Men det kan givetvis också innebära många påfrestningar. Dessutom resonerar vi som så att om vi säger att vi kan tänka oss syskon och sedan blir erbjudna att ta emot ett syskonpar, då kommer vi inte kunna säga nej. Då lägger vi hellre band på oss från början. Vi tar det i sakta mak. Vi är ganska unga i sammanhanget, det yngsta par vår kontakt utrett om jag inte förstod fel, och har förstås goda chanser att ta det just sakteliga och adoptera syskon i framtiden även om våra barn inte blir biologiska syskon.