Ett barn på varje höft

Jag kastar mig in här en sväng, efter långt uppehåll. Det är ungefär så mycket i vardagen som man kan tänka sig med en nyfådd treåring plus sexåringen. 

Dagarna är rätt intensiva och går fort. Första dagen själva hemma kändes ovan och långsam, en liten "Vad i herrans namn hittar man på med en treåring hela dagarna?"-kris, men sen kommer man verkligen in i det. Man måste verkligen vara med konstant. Oftast när jag lagar lunch har jag en treåring på höften och är det helg har jag en sexåring som helst vill sitta på samma höft men i andra hand den andra höften. Då får man släppa allt, när det går, sätta sig med ett barn på vardera ben, och bara vara tillsammans här och nu.

Barnen bråkar. Oj, så de bråkat redan efter en vecka hemma. Man tänker ju så innan, men det har faktiskt varit helt sanslöst och från båda håll. Tack och lov är de också sams, givetvis, och de stunderna är ju "det som räknas". 

Det är svårt för båda barn att anpassa sig till allt det nya. Fortfarande kan bråken vara ganska hårda, inga gentlemanna-fighter utan snarare boxningsring utan regler, men de börjar verkligen bli färre i takt med att vi känner varandra och lär oss att vara i denna nya familjekonstellation. Vi vuxna stressar inte upp lika lätt, vilket gör att bråken ebbar ut fortare. Vi lär oss också att försöka pyttsa ut mat och lugna aktiviteter rätt tider. Det är en konst i sig!

Vi har helt fantastiska barn och det är så häftigt att få uppleva detta liv, att det nu äntligen är vi fyra tillsammans. Vilken oerhörd lycka att det kunde bli just vi. 

Jag får berätta mer om så väl hemresa som vardag i sinom tid. Vi hörs!