Längtan 2.0

I helgen besökte vi Gimo, lika mysigt som vanligt. Vi har så mycket släkt där (mannens sida), så det blir väldigt socialt. På söndagen tog jag och svärmor en tripp till badet. Där träffade vi en familj som min svärmor berättat om tidigare. Hon har också berättat för familjen om vad vi går igenom, så det blev ett kärt möte. Föräldrarna har nämligen adopterat en son och en dotter från Sydkorea. Det var så befriande, roligt och intressant att få några minuter med familjen. De befinner ju sig där jag och Tobias önskar att vi ska vara så småningom. Jag ville väl fråga miljarder grejer, men valde i stället att använda främst min lyssnande sida och vilken berättelse jag fick. Det stillade min rastlöshet en stund, men i dag kryper det verkligt i mig.

Det är så frustrerande att bära på denna längtan när den är som värst och att då stå stilla i processen. Men det är bara att vänja sig. Nu snackar vi en veckas väntan, när jag ändå kan ta tag i en del grejer. Tänk sedan när det blir månader, kanske uppemot ett år, av väntan. Att tänka att vi kanske inte ens är föräldrar 2016 är för tungt att ta in ibland, att denna väntan ska fortskrida. Jag måste skärma av. Men att tänka att vi kan vara föräldrar 2016, är förstås svindlande och nästan mer ofattbart.

Denna dag har jag till stor del ägnat åt Google. Söka information om Taiwan och Sydkorea, om adoption från länderna. Jag har till och med googlat efter scrapbooking-grejer till eventuella fotoalbum att eventuellt skicka till organisationen utomlands (som man i vissa fall ska göra). Somebody stop me. Men jag antar att det bara är längtan som uppgraderats till att bli Längtan 2.0.