En stor förlust

Den här helgen har jag jobbat en del. Det har varit lite speciellt då Elsa Andersons konditori brann ned i fredags. En stor förlust för det lilla samhället Norberg, en stor sorg för många. Elsas är, var, mitt och Tobias absoluta favoritkonditori. Vi har varit dit på många söndagsutflykter för att äta frukost, betrakta både stammisar och turister, bläddra i tidningen och prata i lugn och ro.

Ett speciellt minne jag har därifrån är i påskas, när vårt sista ivf-försök misslyckats. Då stämde vi träff där med ett annat par från föräldrautbildningen. Deras andra ivf hade misslyckats någon dag innan. Vi satt och var sorgsna tillsammans. Pratade om nutid, dåtid och framtid. Behövde inte göra oss till med skratt eller artighetsfraser. Nästan elektriskt att kunna få vara i så extremt likartade situationer. Vi satt där i timmar.

Det är med sorg i hjärtat jag tänker på att vi inte kommer kunna besöka det gamla konditoriet, de skulle fira 100 år nästa år, tillsammans med vårt barn. Hoppas det byggs upp i någon form igen, även om det förstås inte blir samma sak.

I början av veckan hoppas vi att vi får vår medgivandeutredning, komplett, så att vi kan scanna av den och mejla den till organisationerna. Jag känner mig ju rätt hetsig, alltså vill att det ska gå fort. Men ändå lugnare än tidigare måste jag säga. Det är som att det kommer ta den tid det tar och att mitt sinne känner att jag kanske bör ägna denna period till att samla energi, lugn, för att det kommer behövas framöver.

Sen ska väl sägas att jag de senaste dagarna har haft ett sådant fokus på jobb att jag knappt hunnit tänka på adoptionen. Får tagga ned lite, tror jag. Det är ju ett tag kvar till nästa semester ...