Ute ur bloggarderoben

Jag har funderat länge och väl, bollat fram och tillbaka med min man, och slutligen bestämt mig för att inte längre blogga anonymt. Det känns roligare och mer personligt att kunna presentera sig mer på riktigt.

Allt fler i vår omgivning vet om vad vi går igenom, det är ingen hemlighet. Inte heller känns det som all den skam jag burit med mig, över att vilja men inte kunna bli med barn, finns kvar. Och skammen över känslorna som funnits därtill, med avundsjuka, ilska, förtvivlan och sorg är mindre och lättare att bära. Många som känner mig känner till bloggen, vilket gör det allt mindre logiskt att inte ge sig till känna för den större skaran läsare heller.

Så nu tänkte jag komma ut hyfsat ordentligt ur bloggarderoben lagom till den stundande föräldrautbildningen, i Falun, och tredje ivf-försöket, också det i Falun! Genom att inte vara lika anonym som förr, finns ju risken att jag inte törs vara lika öppen. Men å andra sidan har jag under hela tiden som jag bloggat de här snart två(!) åren haft i åtanke att jag aldrig är helt anonym samt att jag kanske kommer vilja vara öppen med vem jag är så småningom.

Det mesta om mig vet ni  som hängt här ett tag redan. Men här är en kort presentation, med kanske en del ny info: Mitt namn är Lina. Jag är 28 år och sedan fyra år tillbaka bor jag i Avesta, som ligger i södra Dalarna. Här bor jag i ett kedjehus tillsammans med min man Tobias och våra två katter Seven och Kosmo (det är smala referenser men vi är lite Seinfeldnördiga i detta hushåll). Tobias och jag har varit tillsammans i nästan sju år, gifta i snart tre år och önskat att bli föräldrar i över tre år.

Jag har bott lite kors och tvärs. Men när folk frågar varifrån jag kommer, så svarar jag utan tvekan Gällivare. Det är där jag är uppvuxen till störst del och när jag åker "hem", så är det dit jag far fast ingen av mina föräldrar bor kvar där. Jag är utbildad journalist och jobbar som reporter på en liten lokaltidning som heter Fagersta-Posten och ligger i norra Västmanland. Där har jag jobbat i snart fem år. Fast bloggen har förstås inget med tidningen att göra utan är något jag ägnar mig åt på fritiden.

Bjuder på tre varianter av mig. Två lite nyare och en från 80-talet.

Det var nog det lilla för denna gång. Vi hörs!