Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.
Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.
Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.
Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...
 |
| En klick mintdoftande kärlek i pannan. |
Så underbart! All lycka till er! Jag vet lite hur det känns. Jag har ju kommenterat tidigare i den här bloggen om vår upplevelse som till slut blev ett IVF försök mot alla odds (och som kanske lyckades pga akupunktur och annat joks, vad vet jag?). Jag läser den här bloggen löpande fast att jag inte är barnlös/barnfri längre för att det är så himla bra. Och kanske för att jag fortfarande identifierar mig som barnlös? Hur som helst är den erfarenheten och de känslorna en stor bit av mig själv som - precis som du skriver - inte uppslukar mig längre, men som ändå är en del av den jag är. Och jag vet precis den känslan du beskriver i det här inlägget. Efter att vi först fick nej till att göra IVF överhuvudtaget från kliniken, och vi gick hem och grät över det så var det några veckor av obeskrivlig sorg samtidigt som livet rullade på, och sedan plötsligt så vände det. Jag hade accepterat att det inte skulle bli några barn och var glad över det. Sedan fick vi ju göra IVF:en i alla fall, men jag kommer ihåg känslan, och den är fantastisk. När man har övervunnit något så stort och kommer ut utan bitterhet på andra sidan... man känner sig oövervinnerlig, eller hur? Tack för en fantastisk blogg, en av de bästa jag vet faktiskt. Hälsningar, Sussi
SvaraRaderaTack för din fina kommentar, Sussi! Oövervinnerlig är verkligen rätta ordet. Och som du säger, att få komma ut på andra sidan utan att vara bitter. Så skönt, så befriande. En lättnad, på något sätt.
RaderaJag är också ofrivilligt barnlös och nog kan jag känna mig rätt så bitter ibland... Vissa dagar/perioder går det fint men sen finns det tider då jag inte ens tål att se andras bebis-/barnbilder på Facebook. Jag ogillar de känslorna men vad ska man göra? Hur är det för dig? Du verkar ju ha så kloka åsikter - hur hanterar du sådana känslor? Eller finns de inte alls hos dig? Jag minns att du skrev om din kusins bebis som föddes samma dag som ni fick ert tråkiga ivf-besked. Vilka känslor har du i samband med det? Hoppas jag inte är för nyfiken men ibland tror jag det är bara jag som har dessa trista bittra känslor inom mig... =(
SvaraRaderaKram! E
Visst har jag varit avundsjuk och bitter många stunder. Det har främst varit när det är personer jag inte står jättenära som "släppt bomben" i verkligheten/på facebook osv. och främst under de första två åren som vi försökte.
RaderaMen det har runnit av mig ganska fort. Jag och min man har stöttat varandra, högt förklarat för oss själva att vi inte blir lyckligare av att någon annan känner sig olycklig. Vår situation är som den är och vi kan antingen gräva ner oss eller torka tårarna och göra vårt bästa av situationen. Vi väljer det sistnämnda.
Plus att vi skrattar åt allt det orättvisa. Att folk, 2015, kan ha mage att inte planera barn och ändå bli gravida men att vi sliter håret av oss och står utan barn. Vi har våran egen lilla klubb med våra interna skämt.
När beskedet om mitt kusinbarn kom stod jag i kön att köpa tröstfrukost hem till mig och min man. Jag lyfte upp telefonen och såg början av sms:et men väntade med att öppna det. Det hade gått mindre än två timmar sedan det negativa testet och jag ville inte solka ner glädjebeskedet med min akuta sorg. I stället väntade jag tills jag satt ner i lugn och ro. Jag kunde ändå inte ta till mig det helt direkt. Men det var mer sorgen som stod i vägen för att ta till sig någonting alls den dagen. Så snart jag fick en bild på henne på kvällen smälte mitt hjärta.
Det är inte ovanligt att känna sig bitter. Det vet jag många som gör. Men jag tror det är viktigt att fråga sig om de känslorna är till någon hjälp och om man orkar leva med vad de gör med en. Det kan kännas svårt och nästintill omöjligt att i stället vara glad, men det är så mycket tråkigare och tuffare att vara bitter.
Hoppas att du känner det som att den här kommentaren ger något.
Stor kram!