När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.
Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.
Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.
När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.
Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.
Förstår så väl känslan. Och tyvärr försvinner inte människors plumphet när* man väl lyckats, då heter det att "alla som är gravida är oroliga för missfall/förlossningen/att något ska hända med bebisen". Jag försöker ha överseende med dessa människor, tänker att de inte förstår. Det tar inte bort de jobbiga men det lindrar att inför sig själv "förminska" dem lite.
SvaraRadera*skriver när eftersom jag tycker att ni ska förutsätta att ni kommer att lyckas tills motsatsen är bevisad.
Ja, överseende är ett klokt sätt att tackla det på!
RaderaHar två nästan vuxna barn. Har fortfarande inte känt någon barnlängtan, vilket väl sannolikt format min föräldraroll också. Jag har kort och gott aldrig längtat efter barn, och kan fortfarande tycka att jag skulle ha kunnat ha ett gott liv utan.
SvaraRaderaJa, det är förstås olika. Man vet ju aldrig hur det blir. Både jag och min man har en stark längtan efter barn och då känns det givet att gå på den känslan.
RaderaJag kommer ihåg hur vi bestämde oss. Vi hade en underbar semestervecka på Öland och där tog vi gemensamt beslutet att nästa gång slutar vi med p-piller.. Detta är nu drygt 4 år sedan.. Ett MA föt 2 år sedan och ett misslyckat IVF nu i mars. Vi fortsätter kämpa! All lycka till till er! /: josefine
SvaraRaderaÅh, fyra år är en oändlig tid när man vill något så gärna, så länge. Kämpa på! Hoppas att det ska gå vägen för er.
Radera