En öppnad dörr

Om jag inte missminner mig finns fem auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige varav en, Ffia, håller på att avvecklas. Av de fyra som kvarstår är det en som inte varit aktuell för oss, La Casa, än så länge. Då kvarstår tre och de står vi i kö hos. För mig är det helt otroligt att en av dessa tre, nämligen Barnens vänner, råkar ha sitt huvudkontor utanför Piteå i Öjebyn, med sina 4000 invånare. Varför då?

Jo, för det är där som min pappa bor. Det var inte därför som vi åkte uppåt, det har varit planerat sedan länge. Men nu när vi ändå var där så kände jag att vi var tvungna att spana in organisationen. Det skulle visa sig att den ligger fem minuters promenad från området där jag lärde mig cykla och där jag vistats stora delar av barndomens ferier (hos farmor och farfar).

Jag och mannen knatade helt sonika mot Barnens vänners kontor. Utan föranmälan eller koll på öppettider. Vi stod utanför en liten stund och undrade om vi skulle tordas gå in, det såg lite ensligt ut. Men så gick vi in i trappuppgången och öppnade kontorsdörren. En vänlig kvinna lyfte blicken från datorn och lyste upp när vi berättade varför vi kommit dit. Ytterligare två kvinnor kom fram och presenterade sig och var jätteglada att se oss. "Vi är mest vana med att det är brevbäraren som kommer hit". Haha. Lika glada var vi och kaffe bjöds det på, dessutom.

Det var så himla varmhjärtade personer där som berättade om hur de jobbar, pratade om de olika länderna och svarade på alla frågor som vi hade. Wow, alltså! Jag gick som på moln därifrån. Min man var givetvis också glad, men han har en lite mer laid back profil.

Efter besöket kändes det som att det här med adoption inte behöver vara så himla svårt, när det finns proffs som hjälper en. Att vi kommer att hitta svar på vägen och att även om det är en bit kvar så finns där ett spirande hopp. Jag är så glad att vi öppnade den där dörren!