Hon är här nu

I dag för två år sedan var vår ansökan till St Lucy i Taiwan äntligen komplett och godkänd. Vår väntan kunde börja. Vilken berg- och dalbana det var. Vissa dagar, veckor, månader gick man med ett stort svart hål inom sig. Andra var lättare, lugnare, men aldrig gick tiden fort. Varje månad av väntan, den nittonde, såg vi till att göra något roligt tillsammans eller köpa något till vårt blivande barn. Jag har samlat alla 19:e-aktiviteter i Hannas "Fantastiska jag"-bok. 

För ett år sedan väntade vi fortfarande. Men inte länge till! För redan två dagar därpå kom ju samtalet till Tobias, att det fanns en liten flicka. En liten Wei-Ching. 

Jag minns exakt var jag satt, vid mitt skrivbord, hur jag reste mig och fumlade med mitt headset, med hög puls gick in i lunchrummet när jag såg Tobias namn på skärmen. Barnens Vänner hade försökt ringa mig minuterna innan och när jag försökt ringa upp var det upptaget ... Så minns jag förstås Tobias första sprickfärdiga ord till mig: "Vi ska få en dotter". Allt detta som vi väntat på att få svar om i över ett år. Nu kom det. "Hon fyller ett år i morgon", stammade han sedan fram. Det telefonsamtalet kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Jag är så glad att vi spelade in både det och samtalet som Tobias fick (Tobias hade ACR i sin telefon, en app som automatiskt börjar spela in och sedan går det att spara). Jag har skrivit lite mer om mina känslor och barnbeskedet i inlägget Där var hon. 

Det är verkligen en evighet sedan, den ofrivilliga barnlösheten. Nästan ett annat liv. För Hanna är ju en så självklar del i vår familj. Jag är så tacksam att få vara hennes mamma. 

Tänk att i morgon är hennes grattisannons i tidningen och på söndag ska vi få fira vårt barns tvåårsdag tillsammans. Hon är här nu. 

Livet, alltså. Jag är så obeskrivligt lycklig över att det lett mig till min dotter, till min familj.