Sista sparrycket

Vi hoppas så att i morgon är dagen för det stora samtalet. Den här veckan är det ett år sedan de ringde för att berätta att vi skulle få adoptera Alfred. Det är näst intill obegripligt att det hunnit gå så lång tid och samtidigt känns det förstås att det faktiskt gått just så länge.

Hade jag vetat då att det skulle ta över ett år innan vi skulle få åka hade jag väl aldrig trott det skulle gå. Men här är vi, glada att vi inte visste hur lång väntan vi faktiskt hade framför oss. Vår väntan på resebesked har ju denna gång passerat vår väntan på barnbesked med några månader.

I kväll har jag tittat på kostnadsberäkningarna och det drabbar förstås ingen fattig, men vi har de största utgiftsposterna kvar. Förutom resekostnader, boendekostnader och övrigt förknippat med själva resan som förstås blir dyrare när vi behöver tänka på karantänhotell, så har vi i samma veva innan avresa kvar att betala andra halvan av administrationsavgiften till Barnens Vänner, cirka 50 000 kronor, och lite mindre än halva avgiften kvar till Taiwan, cirka 40 000 kronor, om jag räknar rätt. Det är generella summor och handlar bland annat om vårdkostnader för barnet och kostnader i samband med domstolsprocessen som passavgift och dylikt.

Jag riktigt myser av av att laga mat från skafferi och frys. Det kommer ju definitivt väl till pass nu, sista rycket innan avresa! Så hinner lönerna trilla in både på tisdag och (tyvärr) i februari också antar jag innan många av utgifterna ska vara inbetalda.

Tobias har jobbat hemifrån i dag och är hemma med Hanna i morgon. Jag ska jobba i morgon och tror heldag ska gå bra, även om jag inte känner mig helt på topp ännu.