Bebisfest och bekännelser

"Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket och söta bebisar..."



Igår var jag på en mycket trevlig babyshower. Det var den första babyshowern jag varit på, någonsin. Gott fika, serpentiner, fint inslagna paket, en vacker blivande mor och söta bebisar. Jag är stolt över mig själv, för det gjorde inte så farligt ont. Även om det är jobbigt, inte minst när jag inte vet om jag är gravid eller inte, så är inte sorgen lika stark som den glädje jag känner för min vän som blir mamma snart.

Skengraviditeten spökar, som på beställning, men jag har bestämt mig för att vänta så länge som möjligt med att testa mig om jag ens ska göra det den här vändan.

Herregud, hur många slantar har man lagt ner på graviditetstest?

Jag tänker mig att jag sitter på en hård platstol, i en gympasal. På ett hopfällbart bord ligger några sorgsna bullar på ett fat, bredvid står en rulle Mariekex och en termos med kaffe. Så bekänner jag:
"Hej. Mitt namn är Lina och jag är besatt av graviditetstest."
"Hej Lina."

Men så är det förstås inte. I verkligheten står jag gång på gång där i badrummets osmickrande belysning med testet framför mig. Med minustecknet som bränner fast på näthinnan. Ibland försöker jag kisa litegrann, vicka på testet för att se om det kanske gömmer sig ett till streck där någonstans. Men nej, ständigt dessa ensamma streck.