Att berätta eller inte

"... att inte få komma ut och berätta för
 honom att där äntligen fanns ett plus" 

När vi hade försökt i ungefär ett år, valde jag att berätta för min mamma. För mina närmsta vänner berättade jag ett halvår dessförinnan, för att slippa eventuella alkoholöverraskningar på möhippan. Sedan är det några fler vänner som vet, men inte många. Vi har tillsammans valt att ha det så.

Jag har en innerlig längtan att berätta för mina svärföräldrar, men vi har beslutat att han får välja när det är dags för hans sida av familjen att veta och jag får välja när det är dags för min sida av familjen att veta.

I början av vår resa, de första månaderna, föreställde jag mig hur det skulle vara att berätta för våra föräldrar att de skulle få barnbarn. Jag kunde inte tro att jag, gråtande och hulkande, skulle berätta för mamma att vi försökt i ett år utan att bli föräldrar. Det är en del av sorgen, att gå miste om den där stunden. Vi kommer ju ha den stunden sedan, förhoppningsvis. Men jag hade liksom föreställt mig att det skulle vara en "överraskning" när vi berättade att vi skulle bli föräldrar.

Jag är glad att jag valde att berätta för min mamma, hon har varit ett stort stöd. Men jag förstår också min make. Han vill vänta, han hoppas fortfarande på att få kläcka överraskningen.

Vi hanterar den här sorgen så olika på fler sätt, men ändå tillsammans. Jag tror att bland det tyngsta för mig har varit att bli lurad av sin kropp. Att rent fysiskt känna på sig att man är gravid men sedan se minus efter minus på stickorna. Besvikelsen. Sorgen. För det är ju där den största sorgen sitter, att inte få komma ut och berätta för honom att där äntligen fanns ett plus.