En sak som gör ont med att inte kunna bli gravid (eller ja, än så länge i alla fall - hej optimist) är att jag känner mig värdelös. Logiken säger mig att jag inte är värdelös bara för att jag inte är gravid efter flera försök. Men den där osäkerheten inombords säger något annat. Det är så urbota korkat, för jag tycker ju inte att någon annan människa på denna jord som inte blir med barn, är värdelös. Verkligen inte. Inte heller tycker jag att min make är värdelös för att han inte lyckats göra mig med barn. Verkligen inte.
Men mig själv ser jag ner på i svaga stunder. Som om det vore en prestation att bli på smällen och jag lyckas inte med det "i skarpt läge" ungefär. Då spelar det ingen roll att jag är "bra" på andra sätt. För jag kan "inte ens" bli gravid. Jag är värdelös. När jag skriver det så här, så hör jag ju hur fånigt det låter. Men det går inte riktigt att säga åt sina känslor att de är dumma, det lyssnar de inte på.
Varför känner man sig så värdelös?
Jag tänker också på när omgivningen, när de väl får höra att vi försöker och inte lyckats, säger "Tänk inte på det". Ibland är personer kloka och lägger till ett, "Ja, det kanske inte är så lätt... men försök att inte tänka på det". Då har jag faktiskt börjat sätta ner foten, så att de inte kommer undan med sina välmenande kommentarer. "Nej, det är faktiskt inte så lätt. Den som går igenom det här skulle aldrig säga att man ska försöka att inte tänka på det. Den vet hur tungt det är."
Ja usch, tankar och känslor är verkligen inte logiska för fem öre. Man är aldrig så hård mot någon annan som man är mot sig själv.
SvaraRaderaBra att du börjat "säga ifrån". Även om omgivningen menar väl, så kan folk verkligen uttrycka sig klumpigt. En tjej på mitt jobb sa så här till mig när jag uttryckte att jag tycker det är jobbigt med allt barnprat (extremt mycket sådant på mitt jobb): "Det är nog bara att vänja sig". Då svarade jag att det kommer jag aldrig att göra. Ingen som inte går igenom det här själv kan någonsin förstå, man vänjer sig aldrig.
Vi är inte värdelösa! Tvärtom! Kanske blir vi istället mycket starkare som människor av att behöva gå igenom hela den här processen.
Stor styrkekram till dig
Åh, tack för styrkekramen Lilla E. Så himla okänsligt att säga "Det är nog bara att vänja sig". Varför skulle det vara det?
SvaraRaderaKram!