Okänslighet på facebook

"Jag hade god lust att skriva att vi tänkt
live-rapportera från befruktningstillf'ället.
Men där hejdade maken mig, haha."

Min fina kollega har hunnit bli mamma och jag slits mellan att verkligen vilja träffa henne och den bedårande bebisen och att oroas inför det. Jag vet ju att jag verkligen, verkligen vill, det är så häftigt just för att bebisen varit en del av min vardag när den var i hennes mage. Vi är en liten arbetsplats och jag och mamman har jobbat samma skift, så jag har verkligen kunnat följa magen växa. Jag vet att det kommer bli såååå kul att ses. Men jag har en olustig känsla för hur det kommer kännas efteråt. Det är förstås det som grämer mig. Hur förberedd jag än är så kommer det att värka i en del av mig.

Nu har jag kunnat hålla mig själv i schack och inte tänkt alltför mycket på att vi inte är föräldrar ännu. När jag åkte till hemtrakterna passade jag på att vara öppen med delar av min släkt och några vänner om att vi inte kunnat få barn, för det börjar bli så uppenbart för dem. Det har ibland varit som den stora elefanten i det lilla rummet, ni vet. Den står där men ingen pratar om den. Det kändes skönt att berätta. För ju mer jag pratar om det, desto lättare blir bördan att bära. Men det där är förstås olika, min make känner inte så tror jag. Det där går väl längre tillbaka, hur van man är att prata känslor och djupa tankar med släkt och vänner.

Ytligt bekanta däremot. Fy fan, ja här är läge för en svordom. För som jag blev arg för några veckor sedan. Jag uppdaterade min profilbild på facebook. En bild på mig själv, kort och gott. Då frågar en ytligt bekant, i en kommentar, nyfiket efter att snart få se bilder på en miniatyr av mig. Ungefär så. Jag blev så arg. Jag blev så ledsen. Det gjorde så ont. Hur kan hon? Men sedan försökte jag lugna ner mig. Hon är inte ensam om att undra och hon kan inte veta. Men just därför borde hon självklart inte fråga. Jag funderade på att skriva ett privat meddelande till henne om hur det låg till, för att lära henne en läxa. Fast nej, jag vill inte tvingas berätta om vår känsliga situation för henne bara för att hon skrev något så klumpigt.

I stället samlade jag mig och kom på en hyfsat vass replik tillbaka. Jag skrev något i stil med att "allmänintresset verkar ibland vara så pass stort att vi funderar på att kalla till presskonferens när en miniatyr av oss väl är på väg." Jag hade god lust att skriva att vi tänkt live-rapportera från befruktningstillfället. Men där hejdade maken mig, haha.