För ett tag sedan fick jag höra att en kompis kompis och hennes kille separerat. Jag och hon har inte pratat med varandra, men jag vet att hon och hennes kille gick igenom en resa som liknade vår. Jag har fått veta att de försökt på alla de möjliga sätt att bli med barn, men utan resultat.
Nu är jag ganska säker på att det är den frustrerande barnlösheten som till slut gjort att de, precis som många andra, glidit isär. Den kan göra mig så rädd, den där frustrerande barnlösheten. Men jag och maken är fast beslutna att den inte ska få ha kontrollen över oss. Det får den inte.
Det är förstås lättare sagt än gjort och jag kan ge mig fan på att skulle vi göra slut nu och hitta varsin ny respektive, så skulle vi bli på smällen innan bläcket på skilsmässopappren hann torka. För det verkar vara så den fungerar, den dumma, dumma oförklarliga barnlösheten. Men oss lurar den inte. Måtte vi inte glömma det.
Jag känner att jag har varit otroligt inaktiv under semestern! Faktiskt ganska skönt också...
SvaraRaderaÅh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är livrädd att jag och min blivande ska glida isär, att det här med barnlösheten ska göra att vi inte orkar mer tillsammans. Och nu ska vi precis till att gifta oss!! Men visst finns det väl många som orkar? Många som tar sig igenom det, med eller utan barn som resultat?
Jag hoppas så att både du och jag klarar av den här livskrisen tillsammans med våra respektive.
Stor kram!
Visst är det så Lilla E, att det är många som orkar! Bra att ha nån annan som kan se det positiva när en annan nojar :) Och dessutom är det nog så att de som orkar ta sig igenom det här kan ta sig igenom nästan vad som helst tillsammans.
SvaraRaderaKram!