 |
| "En elstöt på intågande" |
Jag är väldigt glad för hans skull, men ni vet. En elstöt på intågande. "Vi var så säkra att ni skulle hinna före. Ni har ju gift er förra året, har hus och allt..." Det stela leendet. Inombords stretar känslorna, mininävar som boxas mot honom och vassa naglar som vill riva ut hans ögon. Men bara det stela leendet syns följt av tystnad, tagning: "Ja.. jo.. Ibland tar det ju lite längre tid". En till kram. Jag kramas för att jag är så glad för deras skull. Jag kramas för att slippa fler klavertramp från hans sida. Jag kramas av förtvivlan. Jag måste, måste göra något för att inte smälta ihop till en pöl med en matkorg uppe på här inne på Coop.
Hemma kan jag inte ha det stela leendet. Men jag orkar inte gråta framför min man längre. Jag vill inte vara sån. När jag inte klarar av stela leenden och att gråta så blir jag tyst. Knäpptyst, går undan. Drar mig undan. Jag vill inte vara sån heller. Men så blir jag.
Det gör ont att inte rå för känslorna. Stinget av avundsjuka. Men framför allt den stora, stora sorgen.
Replikerna och kramarna spelas upp i huvudet om och om igen. När ska vi få säga att vi ska bli föräldrar? Jag börjar ha allt svårare att se det scenariot framför mig. Det känns allt avlägsnare. Kommer vi någonsin få höra vårt barns skratt? Kommer vi någonsin få hålla vårt barn i handen? Torka vårt barns tårar? Stryka en hand över de små fjunen på huvudet? Se in i vårt barns nyfikna ögon?
Från början tog jag det för givet. Nu vet jag inte. Jag vill veta att det blir så, men det gör så ont att våga hoppas och inte få uppleva det.
Mitt i allt detta och allt annat som sker i livet ska man orka uppleva lust, kåthet? Fy. Fan.
Jag har precis hittat din blogg och känner så väl igen mig! Jag och min sambo har också försökt i 1,5 år utan resultat. Och du beskriver precis känslan jag får när någon i bekantskapskretsen berättar att de väntar barn. Man vill ju vara så glad för deras skull men känner bara sorg och avundsjuka. Tungt är det! Tack för en fin blogg och stort lycka till!
SvaraRaderaOch jag vill också säga att du är inte ensam... Vi har också försökt i 1,5 år utan resultat, är nu under utredning! En av mina bästa vänner har nyss fött en liten son, jag har inte orkat träffat dem än efter snart fyra veckor. En annan är gravid och lägger ut bilder och inlägg på Facebook ang graviditeten och det gör ont i mig... Jag vill inte ens skriva här hur jag känner för det känns för jävligt! All lycka till er, ingen borde få må så här!
SvaraRaderaStor kram
Åh, denna smärta... Det gör så ONT att få höra diverse mer eller mindre klumpiga uttryck, och alla som berättar att de ska bli föräldrar med lycklig uppsyn. Håller med om att det är svårt att känna någon lust. Ibland kan jag nästan bli irriterad på min man när han kan bete sig som vanligt mitt i allt det här. Det bara MÅSTE bli vår tur också på något sätt, någon gång. Stor KRAM
SvaraRaderaHej.Vi vet precis oxå va ni går igenom. Samma känslor, frustration, ilska, förtvivlan o längtan. Vi har försökt bli med barn nu i 2½ år, och de känns hopplöst.Men glad för alla andras skull skall man orka vara... Vi får bara kämpa vidare, men ibland skulle man bara vilja veta, hur länge får vi ännu kämpa på. Och kommer det någonsin att gå som vi vill? Hälsningar från SvenskFinland.
SvaraRaderaHej fina du! Jag hittade din blogg igår, när jag googlade på ofrivilligt barnlösa. Man känner sig som den mest ensamma människan i hela världen. Men vi är fler som längtar. Igår fick vi reda på det 10:e paret som ska ha barn inom ett halvår. Jag mår så dåligt!! Jag vill bara glad men så fort jag blir ensam sprutar tårarna... Det du beskriver här är exakt som jag känner. Det är som taget ur min kropp. Och nästan alla vi känner har blivit gravida på första försöket, inte ens hunnit få sin första mens. Dom tittar på en som om man är ett ufo. Nej men du är stressad, det tar tid. Dom där orden.... Det gör så jävla ont.
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig, och oss andra här! Stor kram
Hej Josefin, Lilla E och alla anonyma!
RaderaJag har helt glömt bort dessa fina kommentarer, men svarar så här drygt en månad försent. Så många vi är som upplevt detta och som kommer gå igenom det fler gånger.
Det 10:e paret inom ett halvår, Josefin. Och inte blir det lättare med tiden kan jag tro? Känner med dig! Ja, de där orden om stress. De gör ingen nytta alls. Om folk bara kunde förstå!
Kram till er allihopen!