Har ni hängt med i senaste tidens debatt om internationella adoptioner? Tobias, intervjuad i Metro, är adopterad och vill stoppa adoptioner. "Det finns en överhängande risk för korruption och människohandel eftersom mycket av adoptionsprocessen sker genom ideella organisationer utan någon egentlig insyn", citeras han i artikeln.
Det känns säkert tufft för vissa som adopterat att höra. Man vill inte att det ska vara sant, man vill inte tro att det är sant. En del människor provoceras, tycker att han har fel. Ännu värre: tycker att han ska känna sig tacksam. Hur är det möjligt, för någon som inte själv gått igenom samma sak, att trycka ner den känslan i halsen på någon annan?
Jag och min man har funderat mycket kring dessa frågor, ja vi funderar, och det kommer inte sluta i och med att vi blir föräldrar. Vi tänker mycket på att vi behöver kunna berätta för vårt barn varför vi valt att genomgå en adoptionsprocess, varför det känts rätt för oss. Förutsatt att det är en fråga som vårt barn vill ha svar på.
En viktig utgångspunkt i vårt beslut att adoptera har varit att vårt barn aldrig ska behöva känna sig tacksam för att hen är adopterad, lika lite som ett barn fött i Sverige av en undersköterska eller drottning ska behöva känna sig tacksam. Vi väljer inte hur vi kommer till världen. Vi väljer inte våra föräldrar. Att en internationellt adopterad ska känna att det var "tur att den kom till Sverige" är ungefär lika logiskt som att jag ska känna att det var "tur att just mitt spermiejag hittade fram till ägget".
Vårt barn är inget välgörenhetsprojekt. Att adoptera är inte oegoistiskt, snarare tvärtom. Vore vi allt igenom oegoistiska hade vi i stället tagit reda på om vi skulle kunna hjälpa de biologiska föräldrarna att få de ekonomiska förutsättningarna för att inte behöva adoptera bort ett barn. Det är kanske fel att tänka så, när jag själv så gärna vill bli adoptivförälder, men i en utopi behövde väl inget barn adopteras bort?
Men jag tänker också att hur gärna jag än vill att samhällen jobbar för att ett utomäktenskapligt barn inte är skam, att undervisa om preventivmedel, att legalisera abort … så går det långsamt. Och under tiden finns det många föräldrar som väntar på att få bli just föräldrar och många barn som väntar på att bli en del i en familj.
Jag och min man hoppas självklart att vår familj är den absolut bästa lösningen för vårt barn. Men vi kommer aldrig kunna säga att vårt barn får det bättre, eller sämre, här än någon annanstans. Vi kommer aldrig kunna säga vad alternativet skulle varit. Men som vi kommer jobba för att ge vårt barn de bästa förutsättningarna. Som vi kommer stötta vårt barn om hen vill ta reda på sin historia i ursprungslandet. Som vi kommer slåss för att låta omvärlden veta att det är vi som ska vara tacksamma att äntligen få bli föräldrar.
Tänkvärda ord och text! Något att reflektera över... Håller inte med om allt dock. Jag tycker ordet tacksamhet rymmer så mycket, också en respekt för att just livet kan bli så olika än det vi tänkt. Jag är tacksam tex över att jag är född i ett land med fred. Tacksam över att få göra ivf på " skattepengar" ( det skulle jag aldrig fått göra i USA tex!) . Tacksam över att jag " råkat" ha en bra uppväxt, föräldrar osv. Om man tänker ordet tacksam som något " du ska minsann, som att lägga skuld" på någon då blir det inte ett så vackert ord. Men om man tänker på tacksam som ett ord där man gläds och känner sig tursam då är det något fint tänker jag. Att få bli föräldrar är något jag verkligen skulle vara tacksam över. Att många barn som kommer från en hemsk miljö får landa i något tryggt är ju det bästa med adoption tänker jag. Det är ju en ego handling på ett sätt, det är det kanske att "skaffa" barn på oavsett sätt?
SvaraRaderaMen som sagt mycket tänkvärd text. Givitivis kan man ju inte ens föreställa sig hur det skulle vara att behöva adoptera bort sitt barn... Hemska tanke. Inget man önskar någon. Och jag tycker inte barnet som kommer ska känna någon slags tacksamhets skuld! Men som sagt att känna sig tacksam är något annat för mig, något fint. Jag håller tummarna att ni snart håller ert barn i famnen :) Själv kör jag ivf och kommer köra privat efter offentlig vård. Har funderat en del på adoption men inte kommit så långt än i processen. Har hört att msn kan stå i en sk passiv kö innan? ( så tiden räknas till att man skrivit ansöker) lycka till nu! Ni verkar ha mycket kärlek att ge och det tror jag viktigast av allt :)
SvaraRaderaJättekloka (och jättesnälla!) ord och tankar du delar med dig av!
RaderaJa, jag tror inte det finns någon som kan säga att de inte "skaffar" barn för någon annans skull än sin egen. Möjligen för en partner, men då är man nog ute på lite hal is ;)
Jag kan ofta känna mig tacksam över olika saker och det är en befriande känsla. Det viktiga är kanske att det är jag själv som får finna känslan i mig själv, att ingen annan säger åt mig att jag ska känna så.
Vi står i tre olika slags köer. Vi köar hos organisationerna så att vårt ärende hamnar så högt upp på prioriteringslistan som möjligt när de väl ska kika på och ta tag i det innan det skickas vidare till något land.
Det är så många känslor när jag läser de artiklarna. Så många etiska dilemman. Jag håller med dig om att adopterade barn inte ska tvingas att känna sig tacksamma. Vi rycker verkligen upp de från deras kultur och den tryggheten som de har. Men självklart är man av den uppfattningen att man hoppas att vi kan ge barnet massor av kärlek och att de ska få en bra uppväxt hos oss.
SvaraRaderaSå sant, Miss Hultgren.
RaderaJag tror och hoppas att när våra barn väl är hos oss känner de att de är hos sina föräldrar.
Fast jag kan också känna att det ÄR en bra sak att adoptera. Vad i all världen kan vara fel med att kunna och vilja ge ett föräldralöst barn ett tryggt hem, mat, kärlek etc? Visst är det sorgligt att mamman av olika omständigheter inte själv kunde ta hand om barnet men det är väl just därför det är så bra att folk faktiskt vill adoptera? Om vi vänder på steken, om ingen adopterar de här barnen då. Vad händer då? Jag utgår tyvärr också ganska kallt ifrån att fattiga länder inte hade haft annat att erbjuda än barnhemmen. Om nu _ingen_ vill adoptera dem.? Och jag vill starkt påstå att barnlängtande par som adopterar genuint kommer älska barnet och ge denne en så bra uppväxt som möjligt. Jag tycker debatten har varit ganska taskig faktiskt mot dem som adopterat, ofta utmålat dem som egoistiska. Ännu märkligare resonemang, -egoistiskt att önska sig barn? Alla som får barn naturligt då? Är dem också egoistiska? För jag utgår också ifrån att majoriteten skaffar barn för att dem SJÄLVA vill, dvs ego-önskan. Knappast så att man skaffar barn för samhällets skull... njae, den där adoptionsdebatten gjorde mig som barnlös bara ledsen och kände mig dessutom skuldbelagd. Ständigt det där tjatet "barn är ingen rättighet!!"...öh, nej, men betyder det att vår längtan är mindre värd? Usch!
SvaraRaderaTack för din kommentar!
RaderaDet är alltid intressant att debattera sådana här saker.
Jag känner ändå att det är viktigt när personer som är adopterade, som har erfarenhet av saken, för fram sin åsikt. Bara för att jag själv längtar efter att adoptera, så vill jag inte slå bort de problemställningar som finns.
Jag nämnde i en tidigare kommentar att jag tror att alla väljer att bli föräldrar av egoistiska skäl. Det ÄR en egoistisk handling, tycker jag. Men det behöver inte vara dåligt för det. Man sätter ju knappast ett barn till världen för att man tror att världen eller barnet behöver det.
Att vi (troligen) har en chans att adoptera gör att jag känner mig oerhört lyckligt lottad och jag har inställningen att jag tror det kommer bli ett fantastiskt sätt att bilda familj på. Men jag har svårt för reaktionen "Åh, att adoptera är en så fin sak att göra" eftersom jag tycker det blir så skevt ur barnets perspektiv. Lite på samma tema som att jag hoppas att vårt barn slipper möta reaktionen "Du måste vara så himla tacksam att du fick komma hit till Sverige". Jag hoppas att vårt barn kan få känna efter själv vad den tycker om saken, utan att samhället applicerar känslor på hen.
Att den biologiska mamman inte kan ta hand om barnet stämmer förvisso. Men sedan är det ju anledningarna till det som går att diskutera. Skulle hon kunna det om det inte var ett så stort tabu i samhället? Varför arbetar man inte mer med att landet ska bevilja stöd? Fri förskola? Jämställdhetsfrågor? etc. och det är väl där skillnaden vårt privatliv kontra välgörenhetsarbete kommer in.
Jo, jag tror att det är jättebra för ett barn att komma till en trygg familj. Men jag tror också det är viktigt att som blivande förälder inte bara tänka på sin resa mot barnet, utan ännu mer barnets resa till oss.
Hej!
SvaraRaderaDu har många vettiga tankar om det där med tacksamhetsbiten - men hur ser du på det som Tobias tar upp i det citat du inleder inlägget med, att det finns en överhängande risk för korruption och människohandel i samband med internationell adoption?
Evelina
Åh, jag är givetvis kluven. Jag tror att som blivande adoptivförälder är det lätt att vara blind. Jag vill inte, absolut inte, se något som verkar fuffens. Jag vill bara ta emot mitt älskade barn, bli mamma.
RaderaMen visst tror jag att det finns risk för att korruption i någon form förekommer i vissa fall. Sen är min känsla att adoptionsprocessen är mycket striktare i dag än för 20 år sedan. Jag har ändå förtroende för att när vi väl adopterar kommer processen att gå rätt till och att organisationernas främsta intresse är barnets bästa och inte vårt. Men visst är det en liten bit av mig som är rädd för att jag har fel. Man hamnar i händerna på någon annan, så är det ju. Å andra sidan: organisationerna har ju en oerhört viktigt roll när det kommer till att stoppa människohandel. Så om korruption eller människohandel förekommer tror jag absolut inte att det har med organisationen att göra, utan att helt fel människor hamnat på helt fel plats. Rötägg, helt enkelt.