En luft fylld av förväntan och ett hjärta redo att växa

Klänningen är nyduschad, håret framtaget och kroppen nykammad. Eller hur var det nu? Så smått har jag börjat inse i dag, vad som väntar oss i morgon nu när huvudet landat på kudden. Ja, i kväll lägger vi oss tidigt båda två eftersom det kommer vara nog så svårt att somna.

Det ska bli så spännande att se vad denna upplevelse bär på. Denna ynnest alltså, att få nå fram hit. Vi har ju vetat att det skulle ske, men det är ändå så fantastiskt att det gör det. Det är så känslosamt och så mycket att ta in men alldeles för oändligt stort för att jag ska tillåta mig att sugas in i det helt. Jag måste fungera i längtan, fungera i vardagen. Så jag försöker att bara tassa in i skypeäventyret med små, små steg.

Ju närmare det magiska klockslaget vi kommer, desto mer inser jag att det faktiskt kommer att hända. Vå teknik fungerar som en klocka och inget återbud har skickats. St Lucy kommer att ringa oss i morgon. Vi kommer få se Hanna och veta mer om hur hon mår och vem hon faktiskt är. Detta stora efter nära tre månaders tystnad. Luften är fylld av förväntan och hjärtat redo att växa än mer.