Sex dagar kvar till nästa milstolpe

Dagarna tickar på, sex dagar kvar, och i dag lade St Lucy till oss på skype. Pirrigt! Jag känner mig minst sagt harmonisk och boande i denna väntan. En känsla jag nog verkligen kunnat landa i på riktigt i samband med att vi fick barnbesked.

Det är klart att jag helst hade åkt redan i förrgår för att träffa Hanna. Men samtidigt försöker jag ta vara på den här väntan. Kanske inte på det sätt som många pratar om att man ska passa på "att göra saker" utan mer genom att kravlöst vara här och nu. Ja, landa. För mig ter det sig snarare vara något som kommer inifrån än utifrån. Jag njuter också av att planera för framtiden med Hanna, även om det inte är säkert att den blir som jag föreställt mig. Men jag har nog alltid mått bäst av att åtminstone ha en plan, eller en dröm, sedan behöver jag inte alltid följa den.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom jag verkligen varit inställd på att denna väntan skulle bli så otroligt mycket jobbigare men att den i stället är avsevärt lättare än så länge. Så känner Tobias också. Det skänker ett lugn och jag trivs med mig själv och mitt mående på ett helt annat sätt än innan barnbeskedet.

Dagen efter barnbeskedet, Hannas första födelsedag.
Tårtan blev uppäten, men ljuset är sparat.

Det får mig att reflektera över de år som gått. Innan ivf:en hoppades vi att den inte skulle bli av eftersom det innebar att det skulle dröja tills vi blev föräldrar. Så kom ivf:en och vi hoppades att det skulle gå vägen för att adoption skulle bli en så lång och krånglig process. Men nu är vi här och jag skulle ju absolut inte vilja ha det på något annat sätt. För då skulle ju inte just Hanna vara vår! Hela den här vägen var viktig för att vi skulle hamna just här, tänker jag. Det är läskigt att tänka hur det hade kunnat bli, även om det väl också hade blivit bra för att man inte vetat något annat då. Men det är ju det här som känns helt, helt rätt. Det tror jag att många föräldrar kan relatera till, hur vägen till föräldraskapet än sett ut. Ja, nu när jag tänker efter sa ju en vän och nybliven mamma ganska precis detta till mig i somras!

Det är bara några månader kvar nu, förhoppningsvis bara hälften sett från oktober. Det blir nog tufft om det drar ut på tiden av någon anledning. Men då har jag i alla fall haft en stilla och inte orolig väntan så här långt, försöker jag tänka. I stället har jag kunnat tanka energi.

Det är ju helt fantastiskt med dessa små milstolpar och en ynnest att få känna den lycka som är nu (bara) inför skypen. Tänk då när resebeskedet väl kommer. När väl vi är i Taiwan. När vi kommer till Arlanda. När Hanna kommer hem ... Allt som sker nu. Det blir bara större och större och alla bitar faller på plats. Kärleken växer.