En blivande mammas funderingar dagen innan

Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.