Nu, sen och alltid

Ett till barn. Fattar vi rätt beslut? Hur kommer han känna inför adoptionen, inför oss? Kommer våra barn trivas tillsammans? Som ungdomar? Som vuxna? Som syskon och familj. Kommer den ena kräva och få mer uppmärksamhet än den andra som kommer känna sig åsidosatt? De frågorna och fler susar på en motorväg genom huvudet, genom kroppen.

Då hajar jag till och kroppen påminner mig om att just så här kändes det förra gången. Ungefär fram till flygresan när jag kom på att "Oj, vad är en 1,5-åring i för utvecklingsfas? Vad behöver hon och tycker om i åldern hon är nu? Hur tar man egentligen hand om ett litet barn?". Det blev liksom väldigt  konkreta frågor, i stället för de stora som kommer allt eftersom.

Även om den motorvägen existerar, tänker jag på att jag känner mig stärkt i att det blir bra. Att vi är en familj, att vi är människor och att jag och Tobias ska vara de bästa föräldrar vi kan och förmår vara för just våra barn vad som än dyker upp. Nu, sen och alltid. Jag har en förhoppning om att det kommer räcka långt.