Att hålla tankarna borta

Äntligen kan man känna sig som människa igen efter någon vecka med täcket över huvudet. Nä, riktigt så illa har det inte varit. Men visst har tankarna snurrat. Och det är ständigt samma fråga, som inte tycks få något svar: varför?

I helgen som gick hade jag dock bestämt mig för att inte grotta ner mig i jämmer och elände. I stället har jag gjort en massa saker för att hålla tankarna borta: trädgårdsarbete och Ikeatripp. Jag och maken har också börjat planera. Vill vi göra i ordning något särskilt i huset eller trädgården nästa år? Renovera badrummet eller byta takpannor? Vill vi göra en lång resa? Kuba eller Indien? Allt för att ha andra saker att "haka upp sig på" i stället för att hålla tummarna för att det där förbannade plusset ska lägga sig på stickan.

Vi har ju (för länge sedan) insett att vi inte är sådana som "skaffar" barn. Nej hit tycks ingen stork vilja komma trots tillsvidareanställningar, god ekonomi, villa och kombi. Men nu har jag börjat kunna sätta fingret på en viktig anledning till att det känns så förbannat jobbigt månad efter månad. Vi har haft så mycket tid att förbereda oss för att bilda familj, vi vill inget annat och allt ligger ju framdukat på silverfat för storken. Ändå går vi bet. Det är så tungt att vi lever redan nästan som föräldrar, med den livsstil vi har, men utan barn.

Nä, helst ska väl någon av oss få sparken/vara otrogen/börja knarka/vilja skiljas/dömas till fängelse för att vi ska bli med barn, lagen om allts jävlighet. Men då väljer jag nog hellre att det tar lite längre tid, på vilket sätt vi nu blir föräldrar.