Långt från Afrodite

Har vi en Ingrid på gång?

Här plågar jag mig själv en dag innan mensen med att googla på namnbetydelser. Men det äääär ju så härligt att drömma sig framåt ibland.

I många fall har jag och min man ganska olika smak när det kommer till namn på våra blivande barn. Men vi har hittat gemensamma nämnare i vissa fall och det verkar vara klassiska, tidlösa (ok, i mångas ögon ganska tråkiga) namn. Typ Anna, Lisa, Stina, Gustav och Olle är sådana namn som ligger oss varmt om hjärtat. Som hämtat ur en Astrid Lindgren-film. Eller 1980-talet, som vi ju båda är födda under.

När jag var liten hette alla mina dockor antingen Anna eller Lisa och så hade jag en käpphäst som hette Vital efter pappas jobbarkompis (men på Vital får nog både jag och min man i kör säga ... Veto). Förresten, så har min syn på barnnamn förändrats rätt radikalt från när jag var i högstadieåldern och tänkte på mammalivet. Då ville jag ha en liten Afrodite och senare en Freja. Inget ont om de vackra gudinnenamnen, men jag ser väl inte mig själv klämma fram en liten Afrodite. Långt att säga också.

Annars gillar jag Mirja eller Mirjam väldigt mycket, det tolkas för övrigt ungefär "efterlängtat barn"(!) vilket fått mig att gilla det ännu mer. Men där går jag bet. Min man tycker att namnet låter för hårt. Dubbelnamn gillar jag också, på tjejer, och klassiska ska namnen vara, men det är svårt att få till det. Har ni förresten också lättast för att komma på tjejnamn? Men å andra sidan tycker jag det känns som att det finns fler tjejnamn jag dras till och att det med killnamnen bara finns några klockrena för mig.

Jajaja, nu ska vi först lyckas tåta ihop en spermie och ett ägg. Men en kan väl få drömma lite, lite innan det är dags att ligga och kvida i menssmärtor nästa gång?