Var är de knubbiga små barnfötterna?

Kommer den här sommaren också bli en sådan sommar? När man ser längtansfullt mot stapplande småbarn, med deras knubbiga små fötter, hur de sträcker ut händerna mot sina mammor. 

Jag tänkte på det vid en tågresa häromdagen. De där stingen, som kommer när en mamma sitter där med sin son. När de ringer mormor och morfar på Skype. Pekar mot moln som dansar förbi utanför tågfönstret, delar på en banan. 

Är vi där nu igen, tänker jag när känslorna nästan svämmar över. När det nästan blir för mycket. Kiknande barnskratt. En liten röst som försöker formulera ord. Är vi där nu igen?

I övrigt har datumet som väntar skänkt mig ett lugn, ett övertag. Nu är det plötsligt bara en månad kvar. En månad innan i alla fall något händer. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha tänkt på jättelänge att vi försöker få barn. Eller att jag kanske bara tänkt en snabb tanke om det och sedan slagit bort det. Det är skönt. Det händer allt oftare. Men visst glömmer man bort sig i de där stingen ibland. Det är ju så dumt att tycka synd om sig själv, men det gör ju så ont även när man försöker låta bli.