Det kallas tvivel

Nu börjar perioden när adoptionsorganisationen kan ringa eller inte ringer på ännu flera, flera månader närma sig och jag har varit ganska nervös över hur det ska kännas. På senare tid har jag kunnat sätta fingret på en inneboende tvivel som jag tror att många kan känna igen sig i, hur man än väntar barn.

Tänk så duger jag inte? Tänk så älskar mitt barn mig inte? Men först och främst, tänk så blir vi inte valda som föräldrar är väl tvivlet som ligger närmast just nu. Jag vet att det kommer bli bra, men tänk så bara tror vi att vår ansökan, att vi, är bra. Det är så frustrerande att vi inte har makten i våra händer. Vi kan inget alls göra. Våra papper är där de är och i och för sig - vad skulle vi göra annorlunda? Vi har ju inte en susning om och vi kan bara vara oss själva och hoppas att det räcker och leder oss rätt. Om detta försöker den logiska biten av mig säga "inga bekymmer" men känslorna är det som styr och det finns stunder när de springer runt inom mig som vore det en brand att fly ifrån.

Flera andra tvivel, när vi väl blir föräldrar: Tänk så blir jag inte alls en sådan mamma som jag trodde. Tänk så passar det inte alls mig. Vad har jag gett mig in i? Är jag säker på att detta är rätt?

Jag vinner alltid över tvivlen. Det finns säkert någon psykologisk term om varför de uppkommer. Jag känner igen det från andra stora och avgörande skeenden i livet. Att jag verkligen måste tvivla och sedan låta mig själv höra argumenten varför jag gör rätt. Helknasigt, men säkert en bra mekanism på något sätt.

Jag gissar att dessa känslor kommer fortsätta skölja över mig då och då. Både under denna tysta väntan och när man är mitt uppe i föräldraskapet och behöver handskas med nya situationer. Det är lite läskigt, men det är väl så det är med många av de fantastiska sakerna i livet. Att efter tvivlen få känna att det var helt rätt.