 |
| Boken Adoptera - Ett sätt att bli förälder är skriven av Annika Creutzer |
Den ger förstås också möjlighet till reflektion. Jag och Tobias är väldigt kluvna kring anknytningen och att låta andra hålla vårt barn, till exempel. Där har vi nog inte bestämt oss helt och måste prata mer om. Vi är tvärsäkra på att när barnet ska tröstas första tiden, så är det av mig eller Tobias och ingen annan. Där kommer vi vara hårda, efter vad vi läst oss till.
Men vi vet inte hur pigga vi är på att genast slita vårt barn från en mysig famn som barnet hittat till (läs nära släkting) för att ingen annan än vi ska hålla i vårt barn. Här säger ju litteraturen en sak, bara föräldrarna ska hålla i barnet i starten - hur lång den nu är, medan hjärtat säger att det känns konstigt att skyndsamt ta barnet från en famn även om det uppges vara för barnets bästa "(...) ett barn som vuxit upp på barnhem måste lära sig att inte längre betrakta alla vuxna som presumtiva matare och kramare utan förstå att han eller hon fått föräldrar", står till exempel i denna bok. Jag tycker den här biten krockar lite med att man inte vill påstå att barnet gör fel när det sätter sig i mormors knä. Vi får se vad som känns bäst.
Jag förstår ju att det handlar om att försöka förhindra ett gränslöst beteende men det är svårt. Jag tänker att det kanske inte är så "farligt" att barnet sitter kortare stunder i någon annans famn? Men å andra sidan … kanske bäst att hålla sig stenhårt till experternas råd i början.
Vi behöver nog läsa lite mer och hämta input från andra adoptivföräldrar (Heja Facebook!). Sen är det förstås svårt att veta hur lång tid anknytningen tar. Vi har pratat om att vara instängda "bara vi" i veckor, kanske en månad om magkänslan säger det, innan vi för första gången träffar någon annan (Heja Skype!) förutom när vi landar på Arlanda och har man tålamod så pass länge känns det som att man har goda möjligheter att lägga en fin grund för anknytningen. Vi får se vad hjärtat och hjärnan säger till slut.
Gå på känslan med just det barn ni får. Det är så otroligt olika från barn till barn och hur tiden på barnhemmet sett ut, eller fosterfamiljen. Även tiden, hur länge barnet bott där spelar in, antal separationer osv. Sedan är barn så olika, vissa reparerar skadan snabbt andra behöver mer tid. Om barnet sträcker sig mot alla urskiljningslöst, måste ni kanske backa och vara de som håller i. Men gå på magkänslan, det ska kännas rätt för er, det känner barnet på sig och kollar säkert om ni godkänner personen. Sedan är ju den utökade familjen med de närmaste, far och morföräldrarna tex några som barnet ska knyta an till också sedermera. Det viktigaste är ju dock att barnet förstår att nu finns det en mamma och en pappa som matar, tröstar, nattar osv och inte en massa olika volontärer.
SvaraRaderaVi blev super nojiga över detta med anknytningen pga adoptionsutbilningen som nästan bara fokuserade på allt som kunde gå fel med anknytningen. Önskar någon sagt till oss:
Det kommer gå bra, lita på det, tro på er själva och följ magkänslan.
Så det är min hälsning till er.
Åh, stort och varmt tack för denna fantastiskt kloka kommentar Jennie! Magkänsla och tro på oss själva, det tar jag verkligen till mig.
SvaraRaderaSom i allt föräldraskap handlar det nog om att känns efter vad dom funkar bäst med ert barn/ er familj/ situationen osv. Teorier är bra att läsa, men kanske inte en absolut sanning alltid utan mer redskap och just teorier . Magkänsla, att gr kärlek, sätta gränser är ju viktigt i alla relationer och även med barn tänker jag. Det blir nog bra. I de allra flesta fall blir det så ;) Att reflektera innan om föräldrarollen är nog viktigt, och ett sätt att förbereda sig inför det som komma skall ( oavsett om man nu föder sitt barn eller adopterar) Sen kan man nog läsa och förbereda sig massor också är barnet där och allt blir annorlunda mot vad msn tänkt/ planerat ;) Det är ju svårt att veta hur allt blir innan. Men att prata om sådant hjälper ju till att stämma sv innan och hur båda ser på viktiga saker så som uppfostran tex. Känns som ni är på god väg. :)
SvaraRaderaÄnnu mer kloka ord. TACK! :)
RaderaDet är förstås precis som du säger, att det som funkar i teorin är inte alltid klockrent i praktiken.
Jag gör ett inlägg om detta framöver hur vi upplevde det. Men som tidigare inlägg, gå på er magkänsla! Inte följa teorier slaviskt.
SvaraRaderaDet inlägget ser jag verkligen fram emot att läsa!
RaderaNä, det låter ju helt logiskt att inte följa teorier slaviskt. Men ändå är det något slags föräldrasamvete som gnager. "Tänk så har experterna rätt och jag som förälder helt fel". Men så får man väl tänka att magkänslan brukar ju sällan svika! Och ingen av experterna har ju träffat just vårt barn ...
Jag kan bara hålla med föregående! Man känner och märker det och kan ändra sig vart efter tiden går. Ni kommer inte att förstöra något iaf :)
SvaraRaderaVi stängde inte in oss. Vår son var van vid att leva ett normalt familjeliv och om vi skulle stängt in oss i vårt hus ensamma hade vi alla blivit tokiga. Därmed inte sagt att vi hade besök av en massa olika människor varenda dag. Men den närmsta familjen och vännerna kom och hälsade på och vi var iväg på aktiviteter så mycket som vi kände var bra. Men det var ingen som aktivt lyfte upp sonen. Och han är inte heller den som går till andra vuxna. Fortfarande är det så, mamma och pappa regerar, han sitter inte gärna i någon annans knä eller kramar någon annan än oss.
Behovet av att hitta på saker var dock stort den första tiden och svårt att både tillgodose på ett bra sätt och balansera. Det gick inte att bara sitta hemma hela dagarna vi behövde allihop komma ut och göra saker. Men det var inte så lätt alla gånger. Både vad man skulle hitta på och att vara iväg med ett litet barn som man inte riktigt kan kommunicera med. Men det gick bra det med :)
Mycket i föräldraskapet är intuition och magkänsla kryddat med en massa kärlek!
Det är verkligen skönt att höra att det är olika, hur självklart det än borde kunna tyckas egentligen :)
RaderaHaha, ja. Det kommer verkligen bli lite klurigt det där med kommunikationen i början … Men det går nog undan kan jag tro! Inte tack vare föräldrarna skulle jag tro, utan mer på grund av barns fantastiska förmåga att anpassa sig och lära sig :)