Att vara så beroende av andra

Det är som att vi lägger livet, ja kanske inte hela livet men det som har störst betydelse i våra liv just nu, i händerna på andra. Vi kan inte bilda familj på egen hand. Därför måste vi våga lita på andras noggrannhet och professionalism när vi försöker få barn. Såsom sjukvården, socialen, vår arbetsplats, olika myndigheter och vår adoptionsorganisation. Barnens vänner är allra viktigast och guld värda -  sådana proffs. Vi är som blinda men kastar oss i armarna på dem och låter dem leda oss tryggt genom den här fasen i livet.

Så finns det det andra småpussliga bitar där adoption inte är en del av vardagen för dem som vi måste förlita oss på. För några veckor sedan spilldes vår tid och energi när arbetsgivarintyghet till organisationen inte var korrekt ifyllt. Sådant händer. En gång är jobbig men inte hela världen så länge det är relativt smidigt att lösa. I dag fick vi äntligen tillbaka pappren från läkaren som uppdaterat pappren. Så har han bara uppdaterat ett av proverna. Det andra som krävs står inte med. Samma gamla datum. Pappren som vi väntat på över en vecka eftersom dåvarande prover (nu) gått ut är totalt värdelösa för oss.

Jag bryter ihop. Vi har ingen, ingen, ingen glädje av de här "uppdaterade" pappren där ett av proverna är värdelöst sedan förra veckan. Jag bryter ihop för att jag måste telefonköa hos vårdcentralen. Igen. Skicka nya ofyllda papper (och de tidigare ifyllda) för att snällt och lugnt be läkaren fylla i, fylla i rätt, på nytt. Jag tyckte det var jobbigt innan blod- och urinproverna för jag bävade just för detta - att det skulle bli för krångligt för vårdcentralen och bli fel och vi kan liksom inte lägga oss ner på backen och skita i det (om vi nu inte vill skita i att bilda familj) utan måste flåsa dem i nacken och få dem att göra om tills det blir rätt. Jag hatar detta. Hatar, hatar, hatar att vara så fruktansvärt beroende av andra i vårt familjebildande. Det är fan inte klokt.