En dikt om längtan och blåbär

Jag har noterat att Tobias försökt dribbla bort mig lite i vår planteringsplanering. Igår förstod jag varför!

Han läste upp en dikt från mina svärföräldrar och min svåger, som avslöjade vad jag får i 30-årspresent av dem. Jag blev väldigt rörd när jag fick höra den i bilen på väg mot handelsträdgården, så där när man kippar lite efter luft. Fram med näsdukarna:

Något som får dig att minnas och reagera 
när små fingrar i växten 
så småningom sätter sina spår.

Längtan kan vara lång, 
kännas som många tunga år. 
Men när dagen väl är inne
och ni tre tillsammans där står. 
Påminner denna växtlighet 
om att det alltid finns en bättre vår.

Två mycket speciella blåbärsbuskar är nu planterade!

Blivande 30-åringen fick äran att posera vid blåbären
även om mannen i huset gjorde tyngsta jobbet.