Nuförtiden när jag ringer folk så svarar de alltid, hur upptagna de än här, och gärna med viss förväntan i rösten. Jag undrar varför? Senast i dag ringde jag min kusin, som viskade när hon svarade. De satt på restaurang. Jag bara "Ät ni! Det är inget barnbesked jag kommer med!". De är förstås lika beredda som vi på att det ska hända. Alla dessa fantastiska människor.
Två veckor i morgon och jag tänkte på det när jag stängde redaktionsdörren bakom mig i dag, att de här två veckorna som varit verkligen gått undan. Det hade kunnat kännas som de två längsta veckorna någonsin i adoptionsprocessen, men det gör det inte.
Jag började fundera på när det känts som långsammast i denna process och det måste ju faktiskt ha varit i slutet av semestern i somras. På bussen mot flygplatsen, efter en vecka på Kreta, knöt det sig i magen och sedan ville den knuten inte släppa taget om mig. Det var som att de nio väntansmånaderna, resten av åren, var en hänsynslös ångvält som körde över mig och där låg jag platt. Tom. Jag stod inte ut med att vara ledig, rastlös. Främst helgerna var jobbiga. Japp, rena i-landstortyren. Det där släppte nog aldrig helt, förrän för två veckor sedan tror jag. Samtalet. Hoppet.
Tänk att en liten gnutta hopp kan göra så mycket, kan kännas som en hel värld. En ljuvlig sådan.
En fin tanke som jag fick nu är att troligtvis så är ert barn fött nu, det är en liten individ som håller på att skaffa sig en egen personlighet och som snart kommer få träffa sina framtida föräldrar. Det i sig är ganska häftigt ��
SvaraRaderaJa, det är otroligt häftigt! Föräldrautbildningen var ju en riktig väckarklocka på det sättet, att det finns någon därute som gör sin resa mot oss också. Så spännande och framför allt så överväldigande!
Radera