Vår dotters historia är hennes

Innan barnbeskedet har vi hunnit fundera mycket på vad som kommer kännas rätt att dela med sig av till andra om vårt barn, främst till väldigt nära familj och väldigt nära vänner. När barnbeskedet kom visade det sig att det inte alls var svårt att bestämma sig.

Snabbt kom frågor från flera olika håll som "Varför bor hon på barnhem?", "Vad vet ni om hennes biologiska familj?", "Hur gammal är hennes mamma?", "Har hon några syskon?" med mera. Vi kände oss inte kränkta eller arga utan har full förståelse för nyfikenheten och apropå dessa frågor ser jag hellre att de når oss än vår dotter. Men visst blir man lite överrumplad. Vi har ju varit väldigt öppna om vår adoptionsprocess och nu kom det frågor om hennes resa till oss i stället. En viktig skillnad.

Steg ett för oss, innan vi bestämt oss för om och vad vi ville berätta för vilka, var att inte berätta något alls till någon alls om hennes bakgrund men förklara varför. "Vi vet jättemycket. Men om vi berättar något nu, kan vi inte ta tillbaka det sen. Vi måste få känna in om vi vill berätta något om den biologiska familjen överhuvudtaget. Det är inte säkert. Men vi berättar jättegärna om vår dotters utveckling."

Och det har vi hållit oss till. Vi känner likadant båda två. En otrolig tacksamhet inför att vår dotter kommer kunna få väldigt många svar om sin biologiska familj, om hon vill, och då ska hon få vara först att veta och själv avgöra om hon vill att någon annan ska få veta.

Tänk så märkligt det vore om vi hade berättat privata detaljer om hennes bakgrund för hela släkten, eller ens någon eller några utvalda personer och så ville hon själv inte veta något. Ska alla då tiga till graven? Hur mår den som fått veta hennes historia och råkar försäga sig om någon detalj? Det är ett ganska stort åtagande att bära på informationen även om man är en familjemedlem. Eller så får vår dotter höra sin privata historia berättad av någon annan än oss. Det vore fruktansvärt.

Jag berättar gärna vilken tid på dygnet hon föddes, hur hennes personlighet är, vad hon tycker om och inte. Hur motoriken och talet beskrivs i rapporterna. Men den biologiska familjen. Det är privat sfär tills min dotter kan berätta precis vad hon själv vill till dem hon vill.

Jag funderar lite på det där, vad som gör att man är tillräckligt nyfiken för att fråga om vår dotters biologiska familj. Har jag själv varit så påflugen utan att förstå det innan vår adoptionsprocess, när jag pratat med personer som är adopterade? Antagligen. Varför glömmer man bort att reflektera över om det är något privat man frågar om innan frågan ställs? Min gissning? "Spårlöst" och liknande populära program. Eller? Det finns ju inte direkt motvikten, ett program som på bästa sändningstid förklarar varför det kan upplevas som integritetskränkande om ens föräldrar berättade för andra om ens biologiska familj, innan man själv ens hunnit välja om man vill veta.

Jag kan ibland vara orolig att göra människor obekväma. Man tror att man måste vara artig och svara på frågor när andra undrar. Kanske särskilt när det handlar om närmaste kretsen. Men här finns en väldigt tydlig gräns för oss och jag är så glad att alla vi pratat med hittills haft full respekt för beslutet och förklaringen. Ja, faktiskt varit glada att vi väljer att låta vår dotters bakgrundshistoria vara just hennes.